Vägen hem från Porla
av Nelly Sorella

När jag tog avsked från Anette för att fara hem på förmiddagen söndagen den 24 maj frågade hon mig: Nelly kan inte du skriva om hur du, som är ny här, upplevt dina TV-känslor?

När jag lyssnat till alla de andra tjejerna så har jag liksom inte så mycket nytt att tillföra diskussionen. Allt, vad ni underbara systrar har berättat om, hur det har börjat, hur en del först strävat emot, slängt kläder, rädsla för upptäckt - med andra ord - hela köret, stämmer in på mig själv även om det kanske kommit senare än för några andra. Men ändå kanske inte riktigt allt.

Tankarna vivrlade runt i mig, när jag var på hemväg utmed E 20. Jag hade två trösklar framför mig, när jag i fredags körde mot Porla; Länge hade jag drömt om att kunna öppna dörren och gå ut bland människor som kvinna - slippa att gömma mig bakom nerdragna persienner - att ströva omkring bland andra kvinnor, vilket allt hitintills varit en omöjlighet. Systrana i vår förening och deras FF har varit till hjälp och uppmuntran, men jag måste själv ta mig över den första tröskeln - att komma ut bland folk.

Tre "Saror" och Gabriella tog hand om mig och föste ut mig i vimlet mitt i Wadköpings centrum. - Jag hade landat på andra sidan den första tröskeln.

Nästa tröskel, den andra, var ingen tröskel det var en mur, en hög mur - informationen var entydig: Du ska berätta för din fru! Vid supén satt jag bredvid Benita, som med analytisk skärpa gjorde klart för mig, att detta var ett axiom! Tack Benita, du hade så rätt, men hur skulle detta gå till?

Frågan dallrar fortfarande i luften, när jag nu sitter och kör på E 20 mot hemmet. Vad skulle hon säga min gamla trofasta hustru, som jag delat så många år tillsammans med? Jag hörde hennes röst och såg hennes min, när hon sa: Har du blivit skvatt galen? Ja, jag upplevde det så tydligt att jag missade en avtagsväg, som jag skulle ha svängt in på för att komma hem. -----

Scen: Jag har varit hemma en timma. Min hustru (H) och jag (J) sitter i soffan och dricker kaffe, alltmedan tv:n manglar fram ett helt ointressant program.

H: Har du haft det trevligt i Porla?

J: O ja, det har varit mycket trevligt. Det var väldigt vackert där må du tro.

H: Vad har ni gjort? Var det något slags föredrag där?

J: Nja, inte direkt föredrag precis men vi snackade och trivdes ihop sådär.

H: Var det några fruar med?

J: Ja, det var några stycken men de flesta hade inte med sig fruarna, nej.

J tänker: Jag talar om det i morgon - nej nu klarar jag inte detta längre blunda och hoppa.

J säger: Du skall vi inte ta en drink i kväll?

H: Jovisst, vad bra.

J: Vad gott det var med en drink, jag tror jag får ha en till!

H: Ja det kan du väl ta även om du aldrig brukar ta två.

J Efter att ha svept drink nr 2: Ja det är väl lika bra att jag säger det. VI KLÄR OM TILL KVINNOR!!!!!

Tystnad i fem minuter.

H: Menar du det? Ja, jag är inte helt övreraskad för jag har ju sett i din garderob. Hur länge har du känt så? (Tystnad i 2,5 min.) Förresten det bryr jag mig inte om bara du försöker dölja det för våra bekanta och barnen.

Min Berlin-mur hade rasat. Nelly Sorella var fri under ansvar.

Låt mig sluta med en liten kort dikt ur min diktsamling, som kom ut i en antologi 1997. Dikten är anpassad till mitt alter ego, Nelly.

Den osynliga vägen

Jag vet att du försökte att förstå
men bara hälften fram du kom.

Du kunde aldrig dig förmå
att söka hela vägen, som
om än så krokig om än så smal,
skulle fört oss båda till vår drömda dal.

Lång och understundom svår
blev vandringsvägen vår.

Men rosor och små violer också fanns
längs stigen mellan någonstans och ingenstans.

I fjärran skönjdes vår drömda dal vid vägens slut,
alltmedan levnadslågan falnade och flämtande dog ut.

Hälsningar och tack till alla systrar i FPE-S och deras FF.

Nelly Sorella