KURS IX:2 PSYKOTERAPEUTISK TEORI

Vad är transvestism? Definitionerna av ordet transvestism tycks vara många. En del mer moderna andra mer förlegade. En del mer fördömande andra mer konstaterande. Vi börjar därav med att orientera oss kring ordets ursprung. Ordet transvestism är av latinskt ursprung. Trans = över (gå över på andra sidan) och vestis = klädedräkt. Det betyder således att gå över till den andra sidans klädedräkt. Begreppet omfattar både män och kvinnor, som ikläder sig sitt motsatta köns typiska dräkt. I ett psykologilexikon utarbetat av Henry Egidius (1994), står följande definition av begreppet transvestism att läsa: "Böjelse hos män att då och då klä sig i kvinnokläder, sminka sig och pryda sig för att uppleva sig själva i kvinnlig könsidentitet". Det är viktigt att komplettera Egidius definition med att omfatta även kvinnors önskan, lust eller behov av att klä sig i typiska manskläder. I boken Psykiatri 91 står följande: "Transvestism, vid vilket tillstånd könsidentiteten dock inte är störd och där det viktigaste momentet är att imitera det andra könet, vilket då ofta ger en sexuell upphetsning". I medlemstidningen Feminform nr 147, maj 1997 (utges av en organisation för heterosexuella transvestiter) står följande definition: "Transvestiter (TV) oftast heterosexuella, bär kläder av det motsatta könet till och från men utan behov eller önskan att ändra sitt kön. De klär om av personliga skäl för att uttrycka sin feminina eller maskulina sida av personligheten". En vanligt förekommande uppfattning är att begreppet transvestism syftar på personer med homosexuell läggning, men det är viktigt att belysa att fenomenet oftast finns representerat hos en stor grupp heterosexuella. Anthony Storr (1964, s 62) skriver: "Men de visar inte något medvetet sexuellt intresse för män och deras identifikation med kvinnor och intresse för allt feminint avslöjar hur starkt heterosexuellt inriktad deras libido är." Teoretiskt sett borde transvestism vara lika utbrett hos båda könen, men i praktiken visar det sig att det är mest förekommande bland män. Det finns ingen entydig eller vedertagen förklaring till varför det förhåller sig på det sättet. En förklaring skulle kunna vara att kvinnor kan gå i manskläder och även på andra sätt uttrycka "maskulina" känslor helt öppet och utan något direkt ogillande från samhällets sida. En annan potentiell förklaring är att mansrollen är mer rigid än kvinnorollen och att det alltid finns en minoritet av män som inte klarar av att ständigt leva upp till fastställda krav. I kvinnokläder kan de, så att säga ta semester från mansrollen. Det är också viktigt att skilja på det anatomiska könet och den inlärda könsrollen. Könet är underkastat vissa bestämda biologiska faktorer. Den feminina och den maskulina karaktären (hur vi uppträder och klär oss, hur vi visar oss inför omvärlden, hur vi förhåller oss i tillvaron etcetera) handlar dock om könsrollen. Den står i relation till psykologiska och sociologiska faktorer. Däremot har vi ofta som utgångspunkt att en pojke skall ha ett maskulint sätt uttryckande en manlig karaktär visavi en flicka skall ha ett feminint sätt uttryckande en kvinnlig karaktär.   Historisk och kulturell återblick Transvestism har uppfattats på olika sätt i olika kulturer och historiska tidsskeden. Fenomenet har varit känt ända sedan forntiden. Det har utlöpare i alla kulturer, både gamla och nya. "I många primitiva samhällen anses den man, som väljer att ge avkall på en maskulin tillvaro till fördel för en feminin, vara en person som står gudarna nära och som besitter särskilda anlag" (ur skriften "Vad är transvestism?"). Larsson (1997, s 69) skriver, att transvestism betraktat utifrån olika kulturer i olika tidsepoker "tycks ha vissa kopplingar till ett andligt självförverkligande och till möjligheten att nå en djupare insikt om medvetandets natur eller om psykets totalitet". Maho-indianerna accepterade en omvänd könsidentitet, vilket innebar att när en man klädde sig till kvinna så deltog han i hushållsgöromålen och när en kvinna klädde sig till man deltog hon i jakten. I den västerländska kulturen har man ofta haft lättare att acceptera kvinnor som klär sig i manskläder än tvärtom. En tänkbar förklaring kan vara att man i den västerländska kulturen ofta uppfattat kvinnor som underlägsna män. Med en sådan utgångspunkt blir slutsatsen att kvinnor som klär sig i manliga kläder försöker imitera det starkare könet medan män som klär sig i typiska kvinnokläder förlorar i status (Larsson, 1997, s 70). Anthony Storr (1964) poängterar att transvestism har olika innebörd hos de två könen. Hos kvinnan blir driften att klä sig i manskläder sällan ett tvång, och hon gör det inte för att uppnå sexuell tillfredsställelse. Storr skriver: "Kvinnor vill kanske ofta vara män, men de använder inte manskläder som ett substitut för mannen själv". På grund av denna olika innebörd så har kvinnor i manskläder lättare att accepteras i vår kultur än män i kvinnokläder. I vår kultur utgör kläderna ett viktigt signalsystem till vår omvärld. Genom klädedräkten påvisas vilket kön man tillhör men även i viss utsträckning vilken personlighet man är. Därför kan kläderna sägas vara av stor betydelse för den inlärda könsrollen.   Intrapsykiska tankar kring uppkomst Jag vill börja med att betona att det finns en rad olika perspektiv för att analysera transvestism. Det finns allehanda teorier med förankring i en biologisk, inlärningsteoretisk, jagteoretisk eller sociologisk modell. Dessa enskilda teoribildningar sammanfogas även i en rad interaktionistiska modeller. Jag har valt att kort fokusera kring den psykodynamiska modellen, inte för att den på något vis är mer giltig eller intressant, utan endast på grund av utrymmesbrist. Anthony Storr (1964, s 60) skriver: "Den psykoanalytiska tolkningen av transvestism lyder på följande sätt: Den homosexuelle mannen ersätter kärleken till modern med en identifikation med henne; fetischisten vägrar att erkänna att kvinnan saknar penis. Den manliga transvestiten intar båda attityderna samtidigt. Han föreställer sig att kvinnan har penis och övervinner på så sätt sin kastrationsskräck samt identifierar sig själv med denna falliska kvinna". Bland de intrapsykiska teorierna fokuserar vissa just på denna störning i identifikationsprocessen, där pojken omedvetet identifierar sig mer med modern än med fadern. I dessa teorier beskrivs fadern som en vek person som fysiskt och/eller känslomässigt knappt tar del av familjelivet och som oftast ger vika för en dominant hustru. Denna identitetsproblematik har ofta sin grund i störningar i den tidiga moder-barn relationen. Denna förklaringsgrund brister dock då det finns många familjer där modern är den dominerande parten, men där sönerna inte blir transvestiter. Det finns också andra mer tvivelaktiga förklaringar där man framhåller att transvestism kan ha sin grund i att pojken har blivit klädd i flickkläder under den tidiga barndomen. Dessa antaganden har dock inte verifierats i några mer omfattande empiriska studier. Det finns även tankar kring att kvinnokläderna fungerar som övergångsobjekt då de symboliserar modern och ger trygghet (Larsson, 1997, s 85). Jagupplevelsen vid transvestism Hur ser jagupplevelsen eller jagkänslan ut vid pendlingen mellan den manliga och kvinnliga roll-identiteten? Litteraturen ger oss två till synes motstridiga svar: a) Transvestiter beskrivs vara en och samma person vid pendlingen mellan de båda könsrollerna. b) Flera undersökningar visar, att de flesta transvestiter upplever en annan personlighet när de är klädda i det motsatta könets kläder. Larsson, Bergström-Walan och Hall (1994, s 23) visar med hjälp av en transpersonell jagmodell (se figur 1) att både punkt a och b tjänar som giltiga beskrivningar.   Jaget Jagkänslan kan referera till (A) och (B) (A) Det observerande meta-självet (OM) Transpersonell identitet eller identiteternas identitet Jag-är upplevelsen Förutsättning för metakognition och metaprocesser (B) Objektjagsnivån Personlig(a) jagidentitet(er) Manlig roll-identitet - Kvinnlig roll-identitet /Cross-gender identity Figur 1. En transpersonell jagmodell. I modellen skiljer man på upplevaren och det upplevda. Upplevaren förblir en och densamma (såsom i a), medan det upplevda skiftar och är än jaget som man (manlig roll-identitet) och än jaget som kvinna (kvinnlig roll-identitet). Utifrån modellen kan personen vid pendlingen mellan de båda objektjagen uppleva en annan jagidentitet (såsom i b). Utifrån det observerande meta-självet kan personen identifiera sig med både en manlig och kvinnlig roll-identitet, men ändå uppleva en kontinuitet i jagupplevelsen. (Larsson, Bergström-Walan, Hall, 1994, s 26). Forskning på området har visat att transvestiter ofta upplever ett andra jag eller "flickan inom". Genom att ikläda sig det motsatta könets klädedräkt upplever personen ett förändrat identitetstillstånd eller ett andra jag. För manliga transvestiter (som litteraturen utgår ifrån) handlar det om en kvinnlig roll-identitet. I Larssons avhandling (1997, s 426) klargörs ovanstående resonemang. Individerna i den studerade transvestitgruppen beskriver sin jagupplevelse på två plan vid växlingen mellan de två könsrollerna. De upplever ett förändrat medvetande- och identitetstillstånd när de uttrycker sig i den kvinnliga rollen. Viktigt att belysa är dock att den förändrade jagupplevelsen sker mot bakgrund av en oförändrad och övergripande medvetandeupplevelse, som svarar för kontinuiteten i jagupplevelsen vid växlingen mellan den manliga och kvinnliga roll-identiteten. Känslan av att jag-är-jag löper som en röd tråd genom växlingen mellan könsrollerna. Slutreflektioner Det mesta utav litteraturen på området utgår från ett manligt perspektiv. Det vill säga män som vill ikläda sig kvinnliga kläder. Forskning med kliniska data i form av intervjuer, teoribildning etcetera fokuserar på mannen och hans psykiska struktur. Detta härrör sig förmodligen från det enkla faktum att det är fler män än kvinnor som är transvestiter. Men jag får personligen också en fundering kring om det råder (som inom så många andra områden) en manlig företrädesrätt. Med risk för att låta feministisk så tror jag att män (även om de ikläder sig kvinnokläder) lättare tar för sig och blir synliga. Kvinnor (som trots att de ikläder sig typiskt manliga kläder) står i skymundan och vi kan bara vagt ana deras konturer. Nu är vi tillbaka där vi började. Skillnaden mellan det anatomiska könet och den inlärda könsrollen kvarstår. Könsrollen är inte avhängig våra kläder. Så enkelt är det inte. Uttrycket att ta semester från den egna könsrollen (både för män och kvinnor) manar dock till eftertanke. Genom att bejaka både våra manliga och kvinnliga sidor inom oss samt att få lite perspektiv på den egna könsrollen, kan vi alla var och en till mans räkna med berikande erfarenheter. Detta oberoende om vi är män eller kvinnor eller kallar oss för transvestiter eller inte. Jag vill avsluta detta paper med några tänkvärda ord från den danske psykologen Kresten Bjerg: "Förmodligen finns det ingen maskering som är mera påtvingad än just könsrollens, och den maskeringen understryks och förstärks mer och mer för varje ny dag vi lever. Ingen maskering är heller mera påtagligt fastvuxen vid människor än de fysiologiska könsolikheterna. Men några medfödda själsliga skillnader mellan de två könen har knappast ännu kunnat påvisas. Därför ligger det ingenting konstigt i att varje mansmask döljer en potentiell kvinna, varje kvinnomask en potentiell man."     Källförteckning Boktidningen Ottar. (1984 nr 4).Våra hemliga lustar. Egidius, H. (1994). Psykologilexikon. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. Feminform nr 147 maj 1997. Medlemstidning i föreningen Phi Pi Epsilon - Sverige. Föreningen FPE-NE. (1989 2:a upplagan).Transvestism och transvestiter. Den heterosexuella mannens transvestism och personlighetsyttring. Föreningen Phi Pi Epsilon (FPE). Vad är transvestism? Larsson, S. (1997). Det andra jaget vid manlig transvestism. Ett jagteoretiskt och kognitionspsykologiskt perspektiv. Stockholm: Gotab. Larsson, S. Bergström-Walan, M-B. Hall, A. (1994). Transvestism och det andra jaget. Ett psykologiskt perspektiv. Stockholm: FPE-Press. Storr, A. (1964). Sexuella avvikelser. Utgiven i samarbete med Riksförbundet för sexuell upplysning. Åsberg, M. Herlofson, J. (1991). Psykiatri 91. Stockholm: Pilgrim Press.