SaraLund1

Dagar med Sara

av Sara Lund

Först
Precis som alla andra har jag har varit TV så länge jag kan minnas.
Precis som alla andra förstår jag fortfarande inte varför.
Jag är 50 år, gift sedan 10 år, inga barn och är bosatt i Malmö.
För nio år sedan hittade min hustru "spår" och trodde jag hade en älskarinna.
Det kändes skönt att få berätta allt. Jag skämdes och grät. Varför just jag?
Jag vet inte om hon förstod mera än jag, men eftersom hon är en klok kvinna erbjöd hon mig plats i en garderob och jag fick klä om hemma under fyra förutsättningar;

1. Det får bara förekomma snygga, anständiga kläder i rätt storlek och färger.
2. Allt skall hållas rent och snyggt.
3. Jag får inte tvinga henne diskutera mina TV-problem dygnet runt.
4. Hon ska inte behöva ljuga om min läggning. Dvs. om jag är oförsiktig och någon känner igen mig kommer hon att svara: "Han är TV - vad är det för konstigt med det?" och sedan är resten upp till mig.

Efter detta började jag få ordning på min tillvaro. Visst menade jag fortfarande att livet vore enklare om jag varit "normal", men detta kunde jag leva med.

När jag berättade om Sara för min mor svarade hon enkelt att hon älskar alla sina barn oavsett om dom är flickor eller pojkar. Och Sara var hur välkommen som helst.

1997 kände jag ett allt starkare behov att prata med någon med samma läggning. Jag hade vid ett antal tillfällen stött på FPE-S men inte vågat ta kontakt. Nu hittade jag telefonnumret via internet.

Anette svarade (vilket tålamod den människan har) och plöstligt var min avvikelse personifierad med namn (Sara Lund) och bekantskapskretsen utökad med flera hundra personer.

Det kom tidningar från FPE-S med bilder från träffar dit folk kom omklädda(!).

Jag som inte ens visat mig utomhus skulle aldrig våga vara med på en sån träff.
Aldrig i livet!... men det skulle såklart vara rätt kul...
Tack och lov ligger Stockholm så långt borta att jag inte behövde ta ställning.

Inbjudan
Sen kom inbjudan till Porla!
Nu blev det värre. Nu kunde jag inte skylla på det oändliga avståndet.
Jag ville, men vågade inte. Tänk om nån såg mig?

Kan man över huvudtaget smälta in när man är 183 cm lång och väger nästan 100 kg?

Hur gör dom andra? Vad ska jag ha på mig? Hur kommer jag dit?

Jag måste träna på att vara ute.
Min mor ställde upp på nattliga promenader i en sovande stad.
Jag var livrädd. Darrade i hela kroppen.
Gick det inte en person på motsatta trottoaren?
- Äh, vi väntar lite va? Vi gör det en annan natt.
Jag svettades.
NEJ! Vi gör det nu, sa jag till mig själv. Jag är så perfekt jag kan bli. Nu eller aldrig!
Jag hade läst någonstans "Uppför man sig bara naturligt så blir man inte avslöjad".

Jag orkar inte med fler teorier. Det är ju suspekt bara att man rör sig mitt i natten och stirrar i släckta skyltfönster! Dessutom i kvinnokläder!!!
Fan!!!! Lämna mig ifred!!!!
Jag har ju överseende med folk som sysslar med golf, jakt, datorer, modelljärnvägar, hundar, katter och alla andra märkliga böjelser. Varför kan inte jag få syssla med min!

Varför får dom mig att skämmas?

Plötsligt visste jag precis hur jag skulle göra!
I Porla är det ingen som vet vem jag är, ingen som känner igen mig.
Och dessutom sitter alla i samma båt. Ingen kommer att skratta.

Om jag klär om i Porla, finns risken att nån känner igen mig. Jag måste klä om hemma och köra bil dit.Hyrbil naturligtvis, så att ingen kan spåra.
Bara jag lyckas ta mig ut till bilen... och ut ur stan...
Mitt på dagen!!! Är du klok?
- Vi kan parkera bilen så att det bara är tre meter att gå, lugnade mig min hustru.

Resan.

Fredag förmiddag. Resdräkt, lätt sminkad, målade naglar, kammad, 10 CD-skivor, ett par ostmackor, en resväska med mina bästa kläder och min hustrus beautybox.
Jag darrar i hela kroppen.
På med musiken.
Usch, va jag kör fort!
Jag ställer cruisecontrollen på 90 så kan jag koncentrera mig på att styra.
Efter en timma är jag lugn, utanför Skövde stannar jag och vågar mig ut ett snabbt varv runt bilen.
En ostmacka i framsätet och sen iväg igen.

Porla

"Förbi Vattenfabriken sen ligger det rakt fram".
Stort vitt hus. Äntligen framme.
Men så gamla alla är i föreningen?
En av dom går med käpp.
Jag stiger ur och går fram till dörren.
- Ska jag bo här? frågar jag.
- Nä, du ska nog bo på Slottet. Ligger där borta, säger en dam och pekar.
- Jaha, tack för hjälpen, säger jag och går.
Tillbaka i bilen inser jag vad jag lyckats med.
Fullt omklädd, fullt dagsljus, rakt in på ett café, massvis med folk.
Ingen skrattade, ingen blev arg, ingen kände igen mig.
DET HÄNDE INGENTING!!!
Jag kom mig inte ens för att bli rädd eller generad.
En fullständigt oväntad reaktion.

På terassen utanför slottet sitter Gunnel Hansson från Vadstena.
En trevlig pratstund som avbryts av fyra kvinnor (FF) som kommer gående. Vill hyra rum men FPES har abonnerat hela slottet. På vägen ut stannar dom till och pratar.

Tankarna virvlar.
Jag är avslöjad. Rösten! Gesterna! Dom kan inte ta fel.
Dom vet att dom pratar med en man...en transvestit.
Varför blir jag inte nervös. Varför skäms jag inte?

Vad är det som händer med mig?
Jag begriper ingenting.
Och ändå...

Efterhand kommer det fler medlemmar. Nya bekanta. Vi pratar och pratar och dricker vin och pratar... Vi ser "Just Like A Woman" på video mitt i nattenoch sen får jag kontakt med Gabriella och hans Sara FF (Feminform maj-98).

- Jovisst, jag kan sminka dig imorgon efter frukost, säger Sara FF, sen sticker vi till Mariebergs Köpcentrum.

Jag sover två timmar den natten!
Tankar och känslor virvlar runt i hela kroppen. Nu skulle det ske. Elddopet.
Sara Lund skall ut mitt bland den stora allmänheten.

Folk skall kasta glåpord efter oss, ungdomar skall skratta ut oss, vakter skall polisanmäla oss, arga hundar skall bita oss...
- "Nä, jag skiter i det! Jag klär på mig och åker hem."
-"Du stannar!" Övertalar jag mig själv.
-"Du har ju sett fram emot det här i flera veckor. Du kan inte ge upp bara sådär."
-"Vågar Gabriella, så vågar du!"
-"Jamen, Gabriella är mycket yngre och snyggare än jag. Det funkar bättre för henne."

-"Inbilla dig inte för ett ögonblick att du inte blir avslöjad."
-"ÅK HEM!!"
"Men även om jag blir avslöjad, så kommer ju ingen att känna igen mig."
Vad är jag rädd för?
Jag ärtrött när jag vaknar.
Jag har pratat med mig själv hela natten.
En nervös frukost.
Så kommer Sara FF. Och hon kan snacka...
Nervositeten är som bortblåst
- "Ät upp! Vi måste sminka nu om vi ska hinna.

Vi blir fem. Sara Leon ska också med...och Nelly."

Sara Leon är äldre än jag och Nelly över 75.

Nelly ska också ut för första gången!
Plötslig rör sig pratet om att Sara FF vill till Wadköping, till KajsaWargs hus.
MITT I ÖREBRO!!!

Dagar med Sara, fortsättning
Copyright© 1998 . FEMINFORM

	Dagar med Sara av Sara Lund
*Först* Precis som alla andra har jag har varit TV så länge jag kan minnas. Precis som alla andra förstår jag fortfarande inte varför. Jag är 50 år, gift sedan 10 år, inga barn och är bosatt i Malmö. För nio år sedan hittade min hustru "spår" och trodde jag hade en älskarinna. Det kändes skönt att få berätta allt. Jag skämdes och grät. Varför just jag? Jag vet inte om hon förstod mera än jag, men eftersom hon är en klok kvinna erbjöd hon mig plats i en garderob och jag fick klä om hemma under fyra förutsättningar; 1. Det får bara förekomma snygga, anständiga kläder i rätt storlek och färger. 2. Allt skall hållas rent och snyggt. 3. Jag får inte tvinga henne diskutera mina TV-problem dygnet runt. 4. Hon ska inte behöva ljuga om min läggning. Dvs. om jag är oförsiktig och någon känner igen mig kommer hon att svara: "Han är TV - vad är det för konstigt med det?" och sedan är resten upp till mig. Efter detta började jag få ordning på min tillvaro. Visst menade jag fortfarande att livet vore enklare om jag varit "normal", men detta kunde jag leva med. När jag berättade om Sara för min mor svarade hon enkelt att hon älskar alla sina barn oavsett om dom är flickor eller pojkar. Och Sara var hur välkommen som helst. 1997 kände jag ett allt starkare behov att prata med någon med samma läggning. Jag hade vid ett antal tillfällen stött på FPE-S men inte vågat ta kontakt. Nu hittade jag telefonnumret via internet. Anette svarade (vilket tålamod den människan har) och plöstligt var min avvikelse personifierad med namn (Sara Lund) och bekantskapskretsen utökad med flera hundra personer. Det kom tidningar från FPE-S med bilder från träffar dit folk kom omklädda(!). Jag som inte ens visat mig utomhus skulle aldrig våga vara med på en sån träff. Aldrig i livet!... men det skulle såklart vara rätt kul... Tack och lov ligger Stockholm så långt borta att jag inte behövde ta ställning.
*Inbjudan* Sen kom inbjudan till Porla! Nu blev det värre. Nu kunde jag inte skylla på det oändliga avståndet. Jag ville, men vågade inte. Tänk om nån såg mig? Kan man över huvudtaget smälta in när man är 183 cm lång och väger nästan 100 kg? Hur gör dom andra? Vad ska jag ha på mig? Hur kommer jag dit? Jag måste träna på att vara ute. Min mor ställde upp på nattliga promenader i en sovande stad. Jag var livrädd. Darrade i hela kroppen. Gick det inte en person på motsatta trottoaren? - Äh, vi väntar lite va? Vi gör det en annan natt. Jag svettades. NEJ! Vi gör det nu, sa jag till mig själv. Jag är så perfekt jag kan bli. Nu eller aldrig! Jag hade läst någonstans "Uppför man sig bara naturligt så blir man inte avslöjad". Jag orkar inte med fler teorier. Det är ju suspekt bara att man rör sig mitt i natten och stirrar i släckta skyltfönster! Dessutom i kvinnokläder!!! Fan!!!! Lämna mig ifred!!!! Jag har ju överseende med folk som sysslar med golf, jakt, datorer, modelljärnvägar, hundar, katter och alla andra märkliga böjelser. Varför kan inte jag få syssla med min! Varför får dom mig att skämmas? Plötsligt visste jag precis hur jag skulle göra! I Porla är det ingen som vet vem jag är, ingen som känner igen mig. Och dessutom sitter alla i samma båt. Ingen kommer att skratta. Om jag klär om i Porla, finns risken att nån känner igen mig. Jag måste klä om hemma och köra bil dit.Hyrbil naturligtvis, så att ingen kan spåra. Bara jag lyckas ta mig ut till bilen... och ut ur stan... Mitt på dagen!!! Är du klok? - Vi kan parkera bilen så att det bara är tre meter att gå, lugnade mig min hustru.
*Resan.* Fredag förmiddag. Resdräkt, lätt sminkad, målade naglar, kammad, 10 CD-skivor, ett par ostmackor, en resväska med mina bästa kläder och min hustrus beautybox. Jag darrar i hela kroppen. På med musiken. Usch, va jag kör fort! Jag ställer cruisecontrollen på 90 så kan jag koncentrera mig på att styra. Efter en timma är jag lugn, utanför Skövde stannar jag och vågar mig ut ett snabbt varv runt bilen. En ostmacka i framsätet och sen iväg igen. *Porla* "Förbi Vattenfabriken sen ligger det rakt fram". Stort vitt hus. Äntligen framme. Men så gamla alla är i föreningen? En av dom går med käpp. Jag stiger ur och går fram till dörren. - Ska jag bo här? frågar jag. - Nä, du ska nog bo på Slottet. Ligger där borta, säger en dam och pekar. - Jaha, tack för hjälpen, säger jag och går. Tillbaka i bilen inser jag vad jag lyckats med. Fullt omklädd, fullt dagsljus, rakt in på ett café, massvis med folk. Ingen skrattade, ingen blev arg, ingen kände igen mig. DET HÄNDE INGENTING!!! Jag kom mig inte ens för att bli rädd eller generad. En fullständigt oväntad reaktion. På terassen utanför slottet sitter Gunnel Hansson från Vadstena. En trevlig pratstund som avbryts av fyra kvinnor (FF) som kommer gående. Vill hyra rum men FPES har abonnerat hela slottet. På vägen ut stannar dom till och pratar. Tankarna virvlar. Jag är avslöjad. Rösten! Gesterna! Dom kan inte ta fel. Dom vet att dom pratar med en man...en transvestit. Varför blir jag inte nervös. Varför skäms jag inte? Vad är det som händer med mig? Jag begriper ingenting. Och ändå... Efterhand kommer det fler medlemmar. Nya bekanta. Vi pratar och pratar och dricker vin och pratar... Vi ser "Just Like A Woman" på video mitt i nattenoch sen får jag kontakt med Gabriella och hans Sara FF (Feminform maj-98). - Jovisst, jag kan sminka dig imorgon efter frukost, säger Sara FF, sen sticker vi till Mariebergs Köpcentrum. Jag sover två timmar den natten! Tankar och känslor virvlar runt i hela kroppen. Nu skulle det ske. Elddopet. Sara Lund skall ut mitt bland den stora allmänheten. Folk skall kasta glåpord efter oss, ungdomar skall skratta ut oss, vakter skall polisanmäla oss, arga hundar skall bita oss... - "Nä, jag skiter i det! Jag klär på mig och åker hem." -"Du stannar!" Övertalar jag mig själv. -"Du har ju sett fram emot det här i flera veckor. Du kan inte ge upp bara sådär." -"Vågar Gabriella, så vågar du!" -"Jamen, Gabriella är mycket yngre och snyggare än jag. Det funkar bättre för henne." -"Inbilla dig inte för ett ögonblick att du inte blir avslöjad." -"ÅK HEM!!" "Men även om jag blir avslöjad, så kommer ju ingen att känna igen mig." Vad är jag rädd för? Jag ärtrött när jag vaknar. Jag har pratat med mig själv hela natten. En nervös frukost. Så kommer Sara FF. Och hon kan snacka... Nervositeten är som bortblåst - "Ät upp! Vi måste sminka nu om vi ska hinna. Vi blir fem. Sara Leon ska också med...och Nelly." Sara Leon är äldre än jag och Nelly över 75. Nelly ska också ut för första gången! Plötslig rör sig pratet om att Sara FF vill till Wadköping, till KajsaWargs hus. MITT I ÖREBRO!!!
Dagar med Sara, fortsättning Copyright© 1998 . FEMINFORM