Mjuka sidan upp

- eller en smålandstös ser tillbaka

Av Susanne Palm, susytrannie@hotmail.com

Sitter och tittar ut genom köksfönstret. Den bittra novembervinden gör ideliga försök att rycka de sista löven från den stora lönnen. Det är söndag och klockan är halv elva på förmiddagen, finns det över huvudtaget något kreativt att göra en dag som denna?

Räfsa löv kanske, -brrrr. Nä, det får bli något inomhusgöra istället. En sista slurk te och jag beger mig upp på övervåningen, där jag har mitt lilla bibliotek

Men titta, där står ju fotoalbumet som jag sökt sedan länge. Mina första övningar i det motsatta könets skepnad. Jag kommer så väl ihåg den där gången, jag var väl runt 20 år och skulle för första gången göra entré utanför hemmets trygga fasad.

En av oss

Det hade i och för sig hänt en gång tidigare. Avsevärt mycket tidigare, men det räknar jag inte till mina egentliga transövningar. Jag tänker på grannens döttrar. Vi växte upp tillsammans och lekte ofta. Låt oss kalla dom Lena och Pia. Vi var siså där 8-9 år. Mest lekte vi flickors lekar med dockor, hopprep och mamma, pappa, barn. Varken vi själva eller våra föräldrar tyckte det var något konstigt med det, men jag blev ofta retad och mobbad av jämnåriga killar.

Jag kommer ihåg den här dagen som det vore igår. Det hade varit examen i skolan, och jag gick hem i sällskap med Lena och Pia. Dom hade sina fina examensklänningar på sig och jag hade grå terylénebyxor och skjorta. Jag minns hur avundsjuk jag var och till slut kunde jag inte hålla mig.

- En så´n vill jag också ha, sa jag och rörde vid Pias klänning.

- Det kan du väl inte, sa Pia, du är ju pojke.

- Men vänta, jag vet sa Lena. Vi leker att han också är vår syster.

Vi rusade hem till dem och började rota i garderoben. Lena drog fram en av sina klänningar som var vit med stora röda rosor och en stor knytrosett på ryggen. De hjälpte mig på med den och satte ett vitt band i håret. Precis då kom deras mamma in och fick se mig.

Hon skrattade. Jag minns att jag skämdes, men Lena som var något år äldre, sa något som jag aldrig glömt.

&endash; Vadå då, han är ju ändå som en av oss!

Sedan bar det iväg ut i grannskapet, och tänk… ingen brydde sig.

Tänk om vi vuxna hade haft kvar lite av barnets ärlighet och acceptans mot oss själva. Skulle inte tillvaron varit mycket enklare för oss alla då?

Debuten

Nu var det 2001 och jag bläddrade i fotoalbumet. Och rös! Men inte av välbehag. Personen på bilden liknade mest ett luder som inte ens den mest suktande torsk skulle få för sig att antasta. Svart lång stripig peruk, illröd blus, kort-kort svart kjol i skinnimitation. Det hela pryddes av en krigsmålning, som hade fått vilken indian som helst att ta till flykten. Med hänsyn till läsare med svagt hjärta bifogar jag ingen bild.

Men med det utseendet gjorde jag min debut utomhus i vuxen ålder. Hemorten i Småland, där alla känner alla, var otänkbar. Jag måste långt bort. Så långt bort, att jag var säker på att ingen visste vem jag var.

Detta inträffade i slutet av 70-talet och jag hade ärende till Bremen, så där skulle det ske. In med en extra resväska i bilen och iväg. Jag anlände sent på kvällen och körde gata upp och gata ned för att leta upp ett "säkert" ställe att byta om. Så småningom hittade jag en mörk gränd och parkerade bilen, (vid närmare eftertanke var det kanske inte särskilt hälsosamt). Med hjälp av backspegeln försökte jag sminka mig så gott jag kunde. Samma outfit som tidigare åkte på och "fraulein Suzy" var redo att beträda scenen. Jag försäkrar, en neonskylt på huvudet med texten "TRANSVESTIT" hade varit mindre uppseendeväckande.

Jag trippade gatan fram och varje gång jag gick förbi ett skyltfönster, kunde jag inte låta bli att stanna upp och beundra mig själv. Jag såg ju helt okej ut, i alla fall på natten… och på 50 meters avstånd. Att vissa jag mötte tog en vid sväng ut i gatan, kunde väl inte jag rå för. Efter ett tag kände jag mig nöjd och gick tillbaka till bilen för att svida om. Jag kommer ihåg att jag tänkte:

- Jag gjorde det och jag överlevde.

Vilken känsla! Jag satt i bilen och sög på karamellen ett bra tag.

På hemvägen blev jag av någon anledning vinkad in för kontroll av Helsingborgstullen. Nu blev jag nervös igen, vad skulle dom säga om peruken och alla tjejkläderna? En tjänsteman öppnade väskan och bläddrade bland plaggen. Han fick syn på peruken.

- Är det din? frågade han.

- Mm, fick jag ur mig kallsvettig och med en puls på 220. Så flinade han, skakade på huvudet, lade tillbaka mössan och stängde väskan.

- Det är klart, du kan köra! Fötterna gick som lärkvingar och jag fick motorstopp, men jag lyckade ta mig därifrån.

Efter denna något bisarra debut blev det många liknande utflykter med undantag av klädvalet, som blev mer "normalt" och nyanserat. Under 80-talet följde ett ganska intensivt resande runt världen med en hel del transande, mestadels i USA. 1987 bodde jag en tid längst upp i Nordnorge. I stort sett samma reaktioner där som i andra länder när jag gick ut omklädd. Dvs. inga alls.

Tillbaka i Sverige igen tänkte jag att, har det gått vägen hittills utan att jag blivit trakasserad, så ska det väl gå bra här också. Märk väl, jag hade fortfarande ingen kännedom om att det fanns en förening som denna. Jag skötte mig själv och gick mina egna vägar utan avsikt att provocera.

Över gränsen

En annan episod där jag verkligen fick ögonen på mig inträffade för några år sedan. Jag tror det var i Hässleholm. Jag hade gått en runda i stan omklädd och var på väg tillbaka mot bilen. Jag kände mig särskilt uppåt och bestämde mig för att slå en extra lov runt järnvägsstationen. Just när jag ska passera byggnaden väller plötsligt ett helt kompani muckande rekryter, alla i olika stadier av nykterhet ut ur huset.

Jag håller igen stegen för att se vart följet tar vägen. De flesta är bilburna och den ena efter den andra fullpackade bilen kör iväg.

Det var då för väl, tänker jag och fortsätter framåt. Plötsligt hör jag hojtande och visslingar. Jag vänder mig om och ser ett par av bilarna komma efter mig. Någon hade förstås fått syn på den långa blondinen i kort-kort. (Ja, jag hade faktiskt en blond mössa då). Bilarna kör upp jämsides med mig alltmedan jag fortsätter att gå.

Så många tillmälen och anbud har jag aldrig fått under hela min livstid. Det måste ha framgått att jag var transa, men konstigt nog hörde jag inget om det. En del måste naturligtvis skyllas på spriten. Jag ignorerade dem fullständigt och efter en stund tröttnade dom och körde iväg. Och jag kunde pusta ut!.

Den som varit med om något liknande, där man ställs inför en situation som man inte räknat med och tror att nu är det kört, vet att på något sätt löser sig av sig själv. Och självförtroendet stiger något enormt. Vilket får till följd, att det som man förr tyckte var gränsen för vad man klarar av, plötsligt blir till strunt.

FPE-S

Vid ett tillfälle när jag var på besök hos släktingar i Danmark satt jag och bläddrade i en skvallertidning och kom att läsa en frågespalt. Det var en man som undrade om han var ensam om sin läggning. Han tyckte om att klä sig i "dametöj". Han fick till svar att det fanns en förening som hette FPE-NE, som säkert kunde hjälpa honom. Kvickt som ögat rev jag ut sidan och stoppade den i fickan.

Det fanns alltså flera som var i mina "kläder"!

Jag kände oro och rädsla för att kontakta föreningen. Hittills hade jag ju gått för mig själv och hade inte ens ett tjejnamn. Nu skulle jag erkänna för andra vad jag var för något. Jag skrev ett brev och fick till svar att det fanns en svensk förening med säte i Stockholm. Detta var 1990 och jag fick kontakt med Anette Hall.

Nu föddes Susanne.

Jag blev mycket väl mottagen och fick ett helt nytt perspektiv på mitt liv och min situation. Jag fick tips och råd om klädsel och utseende, när man kunde gå ut säkert och hur man skulle uppföra sig för att "passera". Jag fick vänner med samma läggning och nästan hela min värld förändrades.

Men i takt med att jag blev upplyst om hur jag kunde lösa alla de problem jag tidigare inte visste fanns, märkte jag också att jag blev alltmer rädd för att gå ut omklädd.

Jag började leta efter fel och defekter i mitt utseende och insåg att jag aldrig kommer att kunna passera som kvinna. Det blev oftast bara på träffarna i Stockholm jag var ombytt.

Så småningom började det dyka upp artiklar i Feminform om medlemmar som vågade gå ut som tjejer tillsammans både här och där. De verkade strunta i alla "goda råd" och upplevde både det ena och det andra. Det skulle jag också vilja göra och tog kontakt med "Vänner i Syd".

I januari 2000 följde jag med på en tur till Köpenhamn. Vi hade fantastiskt roligt och det blev något av en nytändning för mig. Nu var äntligen Susanne på "G", tänkte jag, men av någon anledning blev det inte så. Syrran åkte i malpåse igen och kom endast fram lite då och då innanför husets trygga väggar. Hela min tillvaro var körd i botten och tråkigt nog fick Susanne bara se insidan av en skåpsdörr i nästan ett helt år.

Efterhand började saker och ting falla på plats igen och syrran knackade mer och mer på insidan av garderobsdörren.

- Ja, ja du ska få komma ut, sa jag till mig själv. Och i oktober i år öppnade jag garderoben på vid gavel och jag skäms inte för att säga det. Jag omfamnade allt som tillhörde Susanne och sa, att från och med nu är vi oskiljaktiga. Du ska få det liv du förtjänar! Jag är du och du är jag och tillsammans blir vi ett sjusärdeles par. Jag har bla. en mycket god vän att tacka, som har hjälpt mig fram till den jag är idag.

Min dröm

För att fira pånyttfödelsen lät jag med hjälp av Mia Svensson, Sara Lund och Daniela Åkerblom en gammal dröm gå i uppfyllelse. Att få se mig själv som brud!

Jag beställde en brudklänning och allt som hör till och mailade med mina "Vänner i syd". Det började med en försynt fråga om någonstans att klä om och om någon ville ta en bild av mig. Och slutade med…

Det gav mig ett så känsloladdat tillstånd, med alla förberedelserna. Trots att det inte var frågan om ett "riktigt" bröllop, kändes det både verkligt och overkligt på samma gång. Ett tag, när känslorna steg mig över huvudet var jag nära att backa ur alltihop.

Mina vänner drog ut mig på möhippa i Köpenhamn. De lät mig känna att jag var accepterad som den jag är och jag svävade omkring på små moln hela natten.

Och hela nästa dag! Med brudfotografering i Danielas lägenhet tillsammans med Sara och Mia.

Och plötsligt stod han bara där &endash; brudgummen! Och envisades med att vi skulle dra iväg till kyrkan. Det blev inte så, vi stannade kvar i Danielas lägenhet

Lite underfundigt kan man säga att det här lilla rollspelet likväl resulterade i ett slags äktenskap. Äktenskapet mellan mitt Yin och Yang. Tillsammans är vi nu ett oskiljaktigt par och just nu känns det som om hela världen ligger för mina fötter.

De sista åren har jag hunnit tänka mycket och kommit underfund med mig själv och vad jag vill. Jag vill kunna röra mig ute i samhället som vilken människa som helst. Det står mig fritt hur jag vill vara klädd, det ska ingen annan tala om för mig.

Jag är mycket medveten om att jag inte passerar som kvinna, vilket de flesta transor inte heller gör. Men ska detta verkligen få hindra mig att odla min "hobby" fullt ut?

Man skulle kunna likna det vid en golfare som bara står hemma i vardagsrummet och tränar puttar och som aldrig går ut och spelar på riktigt. Likt en osäker transa svarar han på frågan varför han inte går ut och spelar. &endash; Jag klarar inte av att slå perfekta utslag. Vilka gör det? Möjligen Tiger Woods, men de flesta golfare skruvar antingen åt vänster eller höger. Vad i hela världen gör det? Dom har lika stort nöje av golfen ändå.

Det är naturligtvis så vi transor ska se det. Det finns en och annan Claudia Schiffer bland oss, men det vore ju bra tråkigt för publiken om Tiger Woods skulle gå där ensam på banan och göra det ena perfekta utslaget efter det andra. Jag hoppas du ser sambandet.

Jag är medveten om att detta är lätt att säga, och jag ska erkänna att jag inte kommit så här långt på egen hand. Det gäller också att träffa rätt människor, som kan hjälpa oss osäkra, att tro på oss själva. Tro mig, dom finns!

Jag är sällan eller aldrig inne på föreningschatten. Jag vet att det skrivs och pratas otroligt mycket teori om transvestism. Hur du ska gå, förställa rösten, klä dig, sminka dig, när du ska gå ut osv. Varför ska jag kunna allt detta?

För att ingen ska ta illa upp talar jag enbart om mig själv. Alla jag möter ser att jag är en transa och det finns ingenting skrämmande i att bli bemött som en sådan. Det är ju det jag är! Och det känns fantastiskt!

Om jag får komma med ett förslag till en stark förening utifrån mina egna erfarenheter, så ska den förgrenas ut som ett nätverk. Vänner i syd, väst och nord är enormt bra… mer sådant! Det borde också finnas erfarna kontaktpersoner på strategiska platser runt om i landet, som har tid att lyssna och försöka hjälpa andra medlemmar tillrätta. Jag tror att många skulle våga mer om de hade en egen kontaktperson med ett personligt engagemang. Just detta har betytt oerhört mycket för mig och min utveckling, och idag är jag stolt över att vara transa och stå för den jag är.

Får jag även ge dig, som ännu inte känt att luften under vingarna bär, ett råd?

Bejaka dig själv! Du behöver inte förställa dig eller försöka vara någon eller något du inte är. Eftersom du är transa vet du också i ryggmärgen hur en sådan beter sig. Nämligen precis som du! Var bara dig själv och gör samma saker som din bror skulle ha gjort. Försök inte vara någon annan. Du kommer att ställas inför många situationer som tjej, men är du dig själv, så vet du ju automatiskt hur du ska hantera dom. Du vilar tryggt i dig själv.

Tag kontakt med en erfaren medlem och ge dig ut och ha roligt. Lev och bejaka dina naturligt kvinnliga sidor!

PS.

"Flickorna i Småland" har redan tagit sina första steg mot en regelbunden verksamhet och det är bara att höra av dig. om du vill vara med om fortsättningen. Du når oss via mig eller <miatv@hotmail.com > DS.

Copyright © 1998 FEMINFORM

Feminform får ej kopieras för annat än enskilt bruk.