transpersonen och

dess partner

Av Lena Nordenstam, Lena.Nordenstam@interACT.se

Å ena sidan utanförskap, ensamhet, en känsla av att vara "fel", inte passa in.

Å den andra gemenskap, fest, värme, upptåg, bus och glädje.

Att vara på Pride-festival kan lätt bli en splittrad upplevelse.

Inte bara för att det är trångt, mycket folk och mycket som händer, utan också för att detta att plötsligt vara en del av normen, det självklara, det som ingen tittar på eller tycker är särskilt märkligt fortfarande är så ovant.

Mitt under sommarens första riktiga värmebölja ringer FPE-S ordförande, Adéle.

- Kan du tänka dig att hålla ett seminarium tillsammans med Sara under Pride? Detta med att leva tillsammans med en transvestit borde finnas med på seminarieprogrammet, vad tror du?

Sara ställer upp - gör du?

Uppriktigt sagt behöver jag inte fundera särskilt länge alls, efter riksdagsseminariet i våras har både jag och min sambo insett att på den väg vi gemensamt slagit in finns egentligen ingen återvändo.

Vi måste synas, finnas, informera, bjuda in till samtal. I alla fall om vi menar allvar när vi säger att vi vill bli respekterade som dem vi är, för de liv vi valt att leva.

Via mail och telefon bollar vi idéer, Sara och jag, och när vi träffas i Stockholm dagen innan seminariet kan vi konstatera att det känns som om vi ganska väl vet vad vi ska prata om.

Seminariet

Inne i Södermalmsskolans stora hall är det i princip fullsatt. Tiina Rosenberg drar horder av intresserade åhörare, ganska snabbt inser vi att den timme hon fått till sitt förfogande inte kommer att räcka.

Det innebär att jag och Sara måste köra parallellt med Tiina och när Sara äntrar scenen och försäkrar åhörarna om att Tiinas föreläsning kommer att fortsätta, men att de som är intresserade av nästa seminariepunkt måste byta rum - då inser jag med ens att vi inte kommer att bli många alls.

Men jag har fel. Ett 50-tal personer trängs plötsligt i ett litet klassrum, jag blir fuktig i handflatorna och känner den där välbekanta lilla knuten av nervositet i magen.

Att prata om teorier är en sak - nu står plötsligt själva livet, vardagen, på dagordningen.

Men eftersom vi är bland vänner och delar samma erfarenheter släpper nervositeten snabbt. Efter bara tio minuter har vi fått igång en dialog, ett samtal som känns både konstruktivt och givande.

Vissa känner vi sedan tidigare, men förvånansvärt många är helt nya bekantskaper.

Vi talar om känslan av att tvingas in i ett hemlighetsmakeri, att utan att ha valt det själv tvingas leva dubbelliv. Vi talar om rädslan för att den mest älskade ska råka illa ut, att han eller hon ska bli hånad, utskrattad, inte bli tagen på allvar.

Vi talar om vad som händer om han eller hon blir "avslöjad", om hur det också drabbar oss som är sambor, äkta män eller hustrur.

Känslan av att vi är många som delar detta är stark. Alla vi som sitter och trängs i det lilla klassrummet har liknande erfarenheter, även om vi valt olika strategier för att hantera det faktum att vi är eller lever tillsammans med en transvestit.

Redan innan seminariet har Sara och jag talat en del om just detta - om skillnaderna mellan de som till varje pris vill "passera" och de som tycker att det är OK att det syns vad de "är".

Själv tillhör jag dem som blir beklämd och sorgsen när jag läser eller hör handfasta råd som går ut på att man ska gå si eller så, måla sig på det ena eller andra sättet, aldrig kombinera det eller det klädesplagget för att detta på något sätt ska leda till att vederbörande ser mer naturligt kvinnlig ut.

Även om jag vet att den typen av råd för många är ovärderliga under kom-ut-processen bidrar de dessvärre också till att stärka uppfattningen, att detta att avslöjas som transvestit är det mest fruktansvärda man kan råka ut för.

Och då är vi tillbaka vid den känsla av skuld och skam som vi alla drabbats av, den skuld och skam som förlamar, skapar hinder och river ner.

Epilog

Så här en månad efter Pride kan jag konstatera att FPE-S närvaro i Pride-parken och som seminariearrangör var en självklar succé. Visst, det kostade föreningen pengar, men jag är övertygad om att det var väl investerade pengar.

Alla de samtal och möten som genomfördes i vårt tält, alla de kontakter med alla besökare i parken - inkluderat såväl vakter, poliser som politiker - innebär att ännu fler än tidigare vet att vi finns.

Många kom till vårt tält flera gånger, för att de hade tänkt, kommit på fler frågor och ville prata mer. Några alldeles nyutkomna transor dök också upp, och tältet fungerade som en självklar mötesplats för transvestiter och transsexuella från hela landet.

Jag vet att det finns de som tycker att det går fort nu, väldigt fort.

Samtidigt tror jag att FPE-S är en förening som klarar av att verka på flera olika plan samtidigt. Att den träff- och mötesverksamhet dit medlemmar, partners och vänner möts i den skepnad de för tillfället föredrar och som är basen på många olika håll i landet &endash; att den verksamheten ska fortsätta är en självklarhet.

Lika självklart är det att FPE-S syns i det offentliga samtalet, deltar i debatter och diskussioner och samarbetar med andra organisationer och föreningar i frågor som rör oss medlemmar.

Copyright © 1998 FEMINFORM

Feminform får ej kopieras för annat än enskilt bruk.