Prideparaden
eller ett telefonsamtal betyder så mycket

Av Sara Lund, sara.lund@usa.net

Vad får man om man korsar 300.000 åskådare med 3.100 bögar, flator, dragqueens och en handfull transvestiter?
Svar: En Pride Parad!

Jag tvekade inte en sekund när det blev klart att FPE-S skulle närvara i årets Pride. Det var ett bra beslut och det var fullständigt självklart att jag skulle delta fysiskt i tältet i Prideparken, i seminarierna och i paraden.
Paraden??!!
Näförresten, där gick nog gränsen.
Att promenera omkring som någon sorts levande utställningsföremål?
Tack, men nej tack! Det är liksom inte min grej.
Vågade jag inte ställa upp?
Ha! klart att jag vågar… men jag vill inte.
Jag är ju inte ens bög! Det räcker alldeles utmärkt att vara med i allt det andra.
- Ge mig ett enda bra skäl till varför jag skall gå med i tåget!
- För att det är så himla kul, svarar Madeleine Nordenstam skrattande och ser ut som om hon menar det.
- Kul!? Vad är det som är så himla kul med att gå i ett tåg och bli betittad av en massa Stockholmare, muttrar jag oförberedd på just det svaret.
- Det är tvärtom, säger Lena Nordenstam. Det är vi som tittar på dom!
Så har jag aldrig sett det.
Jag måste fråga nån med förståndet i behåll!
- Jo, jag ska gå, svarar Michaela Johansson, som annars brukar vara så klok.
Det måste vara någon sorts konspiration, tänker jag.
- Nä, säger Mia Svensson, jag ska inte gå i tåget. Varför skulle jag göra det?
Äntligen en klok människa, tänker jag och hör mig själv svara:
- För att det är så himla kul!
Mia och jag bestämmer oss för att inte bestämma oss.

På lördagen är Michaela Johansson och jag i Humlegårdsparken redan klockan ett.
- Hej Sara, hör jag bakom mig och en trevlig herre presenterar sig som Christina.
Han skall inte heller gå med i tåget. Han är transa från Norrland och ska bara kolla om det är nån han känner, och snacka lite.
Vi träffar på Sara Lodin, Martin Lejon och några till som är klädda i 1700-talskläder. Dom släpar på en gigantisk skylt; ÅRETS LÄGGNING, CISVESTISM. "Cisvestisterna får sexuella vällustkänslor genom att klä sig i forntidsdräkter", står det.
- Vem ska ni gå med, säger Sara Lodin?
- Jag har inte ens bestämt mig för om jag ska gå, svarar jag ärligt.
- Ska du inte gå! utropar Sara Lodin förfärat. Det är ju det roligaste på hela året!
Där kom det igen, tänker jag.
- Vi är en underavdelning till FPE-S, så vi tänker gå bakom er, fortsätter hon.

Mobiltelefonen ringer.
Det är Mia.
- Var är ni?
- Mitt i parken, vid Linnestatyn, svarar jag.
Var är ni?
- På Norrlandsgatan, tror Mia.
- Då är ni snart här, säger jag utan att ha en aning om var Norrlandsgatan ligger samtidigt som en norsk promenadorkester försöker spela och stå stilla samtidigt.
- Ska du gå!!!! skriker jag i luren.
- Jaaaa!!! skriker Mia tillbaka.
Fan också, tänker jag irriterat, vi skulle ju bestämma oss tillsammans!
Ylva Hansson från Härnösand med sambon Ann-Britt dyker upp.
- Ska ni gå i tåget? frågar jag och vet redan svaret.
- Vi har glömt vår kamera, kan jag få köpa lite bilder av dig efteråt, fråga Ylva.
Jag tar några bilder av henne, men säger inget om att jag inte bestämt mig.

Hur skall jag göra? Alla utom jag ska tydligen gå.
Det verkar ju himla kul?
Julia och Uffe dyker upp.
- Har vi nån banderoll? frågar Julia.
- Nä. Dom sa att man kunde måla skyltar här nånstans, men jag har inte sett nåt, svarar jag i ett försök att att skylla på någon annan varför jag inte kan gå med.
- Vi kan ju gå under RFSL, säger nån, och förstör mitt bästa argument.
Mia, Alex, Caroline och Christina Lindmark dyker upp.
- Där är du ju, utbrister Mia.
- Ja, jag vet, svarar jag lite purket eftersom Mia bestämt sig trots att vi bestämde att inte bestämma oss.
Är jag den ende i hela världen som inte begriper varför man ska gå i en parad?
- Är det nån som sett Adele, frågar jag.
- Hon är i tältet. Pride-parken öppnade ju 12, svarar Lena.

Klockan närmar sig 15 och det börjar bli ordentligt tjockt med folk. Det vimlar av deltagare som lagt ner stort arbetet på både kläder och skyltar.
Jag ser dragqueens överallt. Måste vara flera hundra. Vissa är groteska, andra är underskönt vackra.
Puh, jag måste bestämma mig, detta är ju inte min grej.
Fast... det är ju faktiskt en HBT-parad.
Och jag är ju faktiskt transa, så jag hör ju faktiskt hit.
Och det verkar ju faktiskt himla kul...
Jag beslutar mig för att gå med.
Åtminstone en liten bit.
Tåget sätter sig i rörelse.
Vi lämnar Humlegårdsparken och går ner mot… ja, jag vet inte vad vi går ner mot.
Jag bara följer med.
Skrattar och mår bra.
Och gud, va med folk utmed gatorna!
Jag ser ingen jag känner och jag undrar vad dom tittar på. Dom ser glada ut.
Kanske önskar dom att dom varit med.
Det slår mig att nånstans mellan 3 och 6% av åskådarna är transor. Hur många av dom är bögar och flator?
Paraden skanderar:
Stå inte där breve'!
Kom in i tåget, va me'!
Några följer uppmaningen och hoppar in i tåget.
Det är fest!
Bakom mig upptäcker jag "Christina" från Norrland. Han har inte heller kunna motstå tågets glädje och charm. Han ser ut att må bra.
Det känns både rätt och viktigt att gå med och stå för vem jag är.
Nästa år blir vi fler!
- Hur hamnade vi här, frågar Mia Svensson när vi passerar Kungliga slottet.
- Det var du som bestämde oss. Du sa ju "jaaa", när jag frågade om du bestämt dig.
- Jag sa, "vaaa", för jag hörde bara en orkester i luren…

PS. Nästa år ska jag gå i Paraden igen eftersom det var så himla kul! DS

Copyright © 1998 FEMINFORM
Feminform får ej kopieras för annat än enskilt bruk.