Peter & Sara - ett dubbelliv
	Texten publicerad med tillstånd av NorrbottensKuriren, som hade artikeln införd 2 maj 2001.
	- Det är som när man är hungrig, visst kan man skjuta upp hungerkänslorna ett tag, tänka på något annat helt enkelt, men till sist måste man ju ändå äta. Att vara transvestit är att delvis leva ett dubbelliv. Sätten att hantera detta faktum på är många &endash; men i de flesta fall handlar det om att kompromissa.
	- Redan som ganska liten förstod jag snabbt att detta att jag gillade flickkläder inte var något man skulle visa upp, utan var något jag skulle dölja och gömma, säger Peter. - Jag förstod också att jag var "onormal", såg väl mig själv som något sorts monster, en känsla som höll i sig under tonåren och min uppväxt. Jag var extremt blyg för tjejer, ville inte ha så mycket med dem att göra, det blev för farligt helt enkelt. Att han skulle få uppleva sin 30-årsdag trodde han definitivt inte, Peter var övertygad om att sådana misstag som han helt enkelt bara dog bort. 1976 träffade Peter kvinnan som så småningom skulle bli hans hustru. Förälskelsen var av det passionerade snabba slaget och efter bara några få veckor flyttade de ihop.
	Berätta var uteslutet - Då dog också mitt kvinnliga alter ego. Att jag skulle kunna berätta detta för Karin var helt uteslutet. Jag var övertygad om att det inte fanns en människa på jorden som kunde visa förståelse för min läggning. Relationen och livet självt fungerade bra - men Peter mådde jättedåligt. Han förträngde allt som hade med hans kvinnlighet att göra, vissa ord blev till och med tabu &endash; "kjol" var ett sådant - han kunde helt enkelt inte ta dem i sin mun, de kom för nära. Men detta att vara transvestit är som att vara hungrig, visst kan man skjuta undan hungerkänslorna ett tag, men de kommer hela tiden tillbaka, starkare för varje gång. Till sist är hjärnan enbart fokuserad på detta enda, att äta, och då måste man helt enkelt göra det.
	Köpte kläder i smyg Så Peter började shoppa i smyg. Det han köpte förvarade han i en väska uppe på vinden. När hans hustru reste bort eller tillbringade en dag eller kväll någon annanstans såg han sin chans att byta om. - Kläderna i väskan blev alltmer illaluktande, jag hade ju sällan några möjligheter att tvätta dem. Detta är en av de värsta sidorna med transvestismen på det här stadiet, tror jag. Detta smusslande och smygande, tillsammans med att man sällan kan känna sig riktigt fräsch och ren, eftersom möjligheterna helt enkelt inte finns. Så hände givetvis det som måste hända - Peters fru kom hem tidigare än vad som egentligen var planerat och hittade sådant som det inte var meningen att hon skulle hitta.
	Luktade parfym - När hon la sig i sängen för att sova efter sin resa - själv var jag tvungen att gå till jobbet - och märkte att det luktade parfym om sängkläderna, och sedan dessutom hittade en tom strumpbyxförpackning i soporna, ja då drog hon förstås slutsatsen att jag hade en älskarinna. - Jag minns att jag sa "det är inte någon annan, det är bara jag", men hon förstod inte vad jag menade, så då hämtade jag min väska och visade: Det här är vad det handlar om, det är faktiskt bara jag, jag är transvestit. Dygnet runt i nästan en vecka talades de vid om detta, Karin var egentligen mer upprörd över lögnen än över lögnens innehåll.
	Bytte garderob - Och mest sårad var hon nog över att jag faktiskt inte trodde att hon skulle klara av att hantera sanningen, att jag dolt den under så lång tid. Tillsammans gick de igenom Peters väska, och tillsammans slängde de det mesta av innehållet. - Karin tyckte att mycket hade fel färg eller fel stil, att det helt enkelt såg för billigt ut. Det enda jag fick behålla var ett par skor. Sedan åkte vi tillsammans till en affär och valde ut nytt. Vi gick in i provhytten tillsammans, och jag provade det vi valt. Sen köpte vi en sådan där klädpåse och hängde in i vår garderob så att jag alltid hade tillgång till kläderna när jag ville ha dem. Dessutom bestämde sig Karin och Peter för regler som skulle göra deras liv lättare att leva. Det fick bara förekomma snygga, anständiga kläder i rätt storlek och färger, och allt skulle hållas rent och snyggt. Peter fick lova att inte tvinga Karin att diskutera transvestism dygnet runt och de gjorde upp ett schema som innebar att Peter fick byta om till kvinna varannan söndag, men bara hemma i lägenheten.
	Ut i solen Att gå omkring på gatorna i sitt kvinnliga alter ego och riskera att bli igenkänd - nej, det ville varken Karin eller Peter att han skulle göra. Tiden gick och i maj 1998 steg Sara Lund, som Peter kallar sig som kvinna, ut i solen för allra första gången. Och i förra veckan - nästan på dagen tre år senare - var Sara Lund en av de transvestiter som medverkade vid ett riksdagsseminarium om transpersoners levnadsvillkor. - Att jag valde att vara med på riksdagsseminariet beror på att Sara behöver utrymme och måste få finnas, och på att hon behöver bekräftelse på att det behovet är OK. Hon är ju en del av min personlighet och utan min kvinnliga sida är jag bara en halv människa. Men det finns fortfarande gränser för när Sara får dyka upp. Att bli avslöjad som transvestit är inte längre något problem för Peter, så länge han inte blir igenkänd. Därför släpper han bara fram sitt alter ego hemma i lägenheten eller utanför hemstaden. - Visst skulle Sara kunna dyka upp på jobbet, jag skulle nog inte ha några större problem med det, men det handlar också om respekt för omgivningen. Jag tror att det skulle bli jobbigt för exempelvis mina arbetskamrater om Sara dök upp ibland och Peter ibland.
	Folk vet för lite - Nu vet jag att jag inte är onormal, möjligen ovanlig, och jag vet att folk i allmänhet inte har några problem att hantera transvestiter. De vet fortfarande alldeles för lite om vilka vi är, men vi jobbar på det. Man vet ju att det finns män och att det finns kvinnor. Nu måste vi lära dem att det finns människor som står någonstans mitt emellan också. Som är både man och kvinna. Peter sticker inte under stol med att det är Karin som fått honom att inse att han måste ta Sara på allvar och planera in henne i sitt liv. - Så numera bygger jag upp "öar" - varje gång jag byter om till Sara vet jag när jag ska göra det nästa gång. Senast var det i Stockholm under riksdagsseminariet, nästa gång blir det på en träff i södra Sverige och så vidare. - Går det för långt mellan gångerna fungerar jag dåligt. Ofta märker min fru före mig att Sara pockar på, och då brukar hon säga åt mig att byta om - "så du blir människa igen".
	Copyright © 1998 FEMINFORM Feminform får ej kopieras för annat än enskilt bruk.