- Mitt namn är Shania Twain och jag är en
alldeles nybliven medlem.
- Som så många andra, har trott att jag var
en av dom få med denna läggning och som en
följd av detta, i kombination med mycket
dåligt själförtroende har jag hittills
inte vågat mig utanför hemmets trygga
"garderob".
- Av en ren tillfällighet läste jag en annons
om "Män i kjol" i en kvällstidning i november
förra året. Och när det efter en tid kom
ett tjockt brev med en massa information och tidningar
så växte min längtan efter att
träffa andra i samma situation.
- Jag tog kontakt med Sara Lund som bland annat
uppmanade mig att komma ned till årsmötet i
Stockholm.
- Jag letade efter "tusen" olika orsaker som jag kunde
dra till med och som lät trovärdiga varför
jag inte skulle kunna åka. Till sist enades vi och
jag hörde mig själv säga: "Okej, jag
kommer!"
- Men jag skulle komma som "man". Omklädd till
kvinna vågade jag absolut inte visa mig
utomhus.
-
- Sara föreslog att vi skulle träffas tidigt
på dagen så att vi kunde umgås, shoppa
osv.
- Jag tyckte det lät som ett lysande förslag
och svarade "ja" även på det.
- Det skall dock nämnas att hon frågade om
jag hade gått på stan med en transa
förut?
- - Nej, inte ännu, svarade jag.
- Då fick jag veta att även det kan upplevas
som lite jobbigt ibland, eftersom en hel del kan titta
och i värsta fall kommentera det dom ser.
- Dock är mitt självförtroende som "man"
mycket bra, så jag kände att det inte skulle
bli några problem.
- Förresten va sjutton! Det var ju inte mig dom
skulle titta på eller pratade om. Jag var ju man!
Det var ju i så fall Sara och hon är ju van
att handskas med alla olika situationer som kan
uppstå.
-
- Onsdag 7 mars träffades vi på Stockholms
Central och allt flöt perfekt.
- Ja, det kändes bara bättre och bättre,
tills Sara plötsligt frågade om vi skulle
gå in på "Perukshopen" på Gamla
Brogatan och prova "mössor". Jag kände lite
lätt panik ända nere i tårna, men svarade
ändå "okej".
- Väl inne i affären träffade vi en
förtjusande äldre kvinna som tog hand om oss
och innan jag visste ordet av var vederbörande i
full färd med att prova "mössor" på
mig.
- Först tänkte jag: Hjälp, vad skall hon
tänka om mig!! Men paniken kom av sig lika
plötsligt som den kommit beroende på
både expeditens naturliga sätt att vara och
stödet från Sara. Detta var något helt
annat än att titta i en katalog och köpa
på postorder, som hittills bara resulterat i
felköp. Allt detta tillsammans gjorde att vi hade en
jättetrevlig stund i affären med mycket skratt
blandat med goda råd.
- Jag köpte ingenting, men nu vet jag vad jag vill
ha och min självkänsla var på topp
när vi klev ut på gatan igen.
- Samtidigt slog det mig:
- - Var det inte värre än så här
att bekänna för en vilt främmande
människa att jag var en transa?
-
- Ok, nu var det dags för nya "erövringar",
så efter en kopp kaffe på "VeteKatten", ja,
fiket hette faktiskt så, "stormade" vi in på
Cool Company.
- Dom hade rea på moderna tjejkläder och
maken till trevliga expediter får man leta efter.
Två unga tjejer som hjälpte Sara på alla
tänkbara vis med att få tag i kläder som
satt "rätt" på just hennes kropp.
- Dom började fråga oss om transvestism och
Sara kunde bistå dem med det dom undrade över.
Även jag var med på ett hörn med mina
erfarenheter.
- Det kändes så naturligt och rätt
på alla vis. Och jag är övertygad om att
dom hade lika stort utbyte av vår pratstund som vi.
Självklart var vi mycket välkomna tillbaka och
vi fick mailadressen till dom om vi hade frågor om
kläder eller annat.
-
- Jag trodde att jag drömde. Detta var för
bra för att vara sant, men Sara bekräftade att
det oftast är så här hon blir bemött
när hon transar.
- Tiden går fort när man har roligt, men att
den kunde gå så här fort kunde jag
aldrig tro! Vi gick vidare till ett antal
skoaffärer. Alla vi mötte var lika trevliga,
serviceminded och tillmötesgående mot
oss.
- Visst såg vi några som tittade och
även fällde någon kommentar, som jag dock
ej hörde! Men det var faktiskt Sara som oftast
noterade dem, inte jag.
- Ty jag upplevde det enbart positivt att gå runt
på stan med en trevlig väninna, som dessutom
såg mycket bra ut!
-
- Den blev ett minne för livet och på
något sätt känns det som om jag redan har
gjort lite av min debut. Jag har, utan att skämmas
berättat för vilt främmande människor
att jag är transa. Dom har sett mig prova kvinnliga
peruker och jag har pratat storlekar och färger
på tjejkläder etc. med andra tjejer.
- Jag vill dela med mig av upplevelserna från
denna dag, eftersom det kändes helt rätt
för mig att få känna mig för
på det här viset innan jag tar första
steget ut i verkligheten i kvinnokläder. Nästan
som att "prya" som transa.
- Nu känner jag inte samma skräck
längre. Jag har med egna ögon sett vad som
väntar mig och nu kommer det att ske. Det är
högst troligt att jag annars hade hittat på
fler onödiga ursäkter och skjutit upp min debut
på obestämd tid.
- Jag kan varmt rekommendera dig som vill, men
ändå tvekar, att snacka med någon
"rutinerad" transa att få haka på precis som
jag gjorde och själv få uppleva hur det
är. Det var en otrolig "kick"!
Självkänslan har fått sig en rejäl
skjuts framåt och den skam jag tidigare känt
är nästan helt borta!
- Och det bästa av allt! Det kostar ingenting
eftersom man ju inte behöver någon
"utrustning"!
-
- Tre dagar senare träffades några transor
på en träff i Söderhamn och jag var en av
dem. Mitt självförtroende var fortfarande
på topp och det kommer att bli bli många fler
träffar fram över så se upp Båstad,
här kommer jag!
-
- Årsmötet då? Ja, det har jag av
förklarliga skäl inget minne av, men antagligen
var det bra. Det brukar dom väl vara?
- Till sist: Tack Sara! Utan dig hade detta inte blivit
verklighet. Jag är dig evigt tacksam. Det är ju
skitkul att vara transa!
|