- nu har
gråtransorna
- hittat
stilen
|
- Av Erik
Sidenbladh, journalist på SvD Kultur/Reportage,
erik.sidenbladh@svd.se
|
|
Artikeln
var första gången publicerad i SvD söndag 4
februari 2001.
|
- Internet
har blivit en revolution för transves-titerna. En
chans till anonyma &endash; ofarliga &endash; kontakter
med andra transor. En väg för män att till
sist våga gå på krogen som kvinnor. Men
vad händer med oss andra när vi möter
människor som suddar över gränsen mellan
man och kvinna?
- Längst
in på kvarterskrogen sitter de, hela gänget. I
dörren funderar jag om jag är orolig inför
mötet. Nej, faktiskt inte. Men visst är det
oroande -män i kvinnokläder?
- Lena,
Karin, Frida, EvaBirgitta, Erica, Maria och några
till. Medelålders, snygga i håret,
välmejkade. Med blusar, dräktjacka, scarf, en
Armanitröja. Det krävs en extra titt för
att notera en kraftig käklinje, att dragen är
väl tilltagna. Att de flesta är lite storvuxna.
- Och
så händerna. Karlhänder, fast med
eleganta ringar och nagellack.
- Gråtransor,
kallar de sig.
-
- -
För något år sedan var vi mycket mer
extravaganta, med kraftigare sminkning, mera rysch och
fluff. Nu har vi kommit fram till det här,
närmare vanliga kvinnor, tror vi. Inte dragqueens
eller galatransor.
- (De
förställer inte heller rösten. En
grundregel är alltså: Säg inget,
förrän den du talar med har noterat din
kvinnliga framtoning. Annars leder rösten fel
direkt.)
EvaBirgitta
har bytt om på jobbet, tonåringarna hemma vet
inget. Lena har det enklare, hon bor ensam så det
är stegen förbi grannarnas dörr som
känns farligast. Väl ute på stan ser
väl folk att hon är transvestit, men inte ens
bekanta känner igen henne. Det är
förstås inte lätt. Många tittar.
Tjejer kan vara ganska öppna, kommer fram och
frågar. Skällsord kommer mest från killar,
kanske är de så rädda för sig
själva. Kanske, kanske. Men ingen i det här
gänget har blivit direkt trakasserad, hotad eller
misshandlad.
- &endash;
Beter man sig vettigt själv blir man bemött
likadant, säger Lena.
- Och
att handla damkläder är inget problem numera,
varken som kille eller tjej.
- Några
använder sitt vanliga kontokort, med mansnamn. Frida
har faktiskt poströstat.
- Stämningen
runt bordet är lågmäld, varm och
generös. Andra gäster behöver inte
känna sig generade, inte jag heller. Efter ett tag
märker jag att jag blir nästan flirtig.
Hjälp, fel, de är ju inga
kvinnor.
-
- Gråtransorna
träffas så här ibland, på olika
ställen, ute på stan. Det är ett
öppet gäng, som ibland tar med sig andra
kompisar som inte "byter om". Kontakterna via chatten
på Internet har lett till att det känns
lättare att våga visa sig offentligt som
kvinna.
- &endash;
För några år sedan var jag
skräckslagen, berättar EvaBirgitta, kröp
längs väggarna.
- Nu
har skammen och ångesten minskat. Men de flesta
håller sin transvestism hemlig för
omgivningen. En man får inte många poäng
av att gå ut med offentligt att han klär sig i
kvinnokläder.
- Att
visa upp sig, är det viktigt?
- &endash;
Nej, inte direkt att agera inför publik. Men det
är en stor grej att känna sig accepterad.
"Passera" som kvinna.
En
gråtransa har inga åmiga miner, gälla skrik
eller stora gester. Lena tar upp handväskan och
bättrar på läppstiftet, Frida stryker undan
sin blonda page när servitrisen kommer med matsedeln.
Lugnt och fint.
|
|
Ändå
är det oerhört provocerande. Vad är det
fråga om?
|
|
-Transvestiter
förvirrar och upprör genom att sudda ut en av de
viktigaste gränserna &endash; den mellan man och
kvinna, säger Don Kulick, professor i
socialantropologi, som jag har talat med i förväg.
Han har studerat transvestism i Sverige och
utomlands.
Transvestiter
är alltså människor som ibland vill klä
sig i det andra könets kläder. Alla plagg eller
vissa, ibland eller ofta. Mest märks det
förstås när män gör det, men det
finns också kvinnliga transvestiter.
Skälen
och syftet är olika &endash; ja, alla transor är
olika.
- &endash; Det
är intressant och lite rörande med den grupp
som du träffar, säger Don Kulick. De flesta av
dem vill bara kunna handla på Konsum utan att
väcka uppståndelse.
- Och
ändå provocerar de, är på ett
sätt
samhällsomstörtande.
Psykologer
har talat om transvestism som en individuell störning.
Feminister har kritiserat dem för att okritiskt
överta en stereotyp kvinnlighet, alltså
stödja patriarkatet.
Queer
&endash; teoretiker, som Kulick, kan se dem som exempel
på hur gender, det sociala könet, konstrueras.
Transvestiter har uppfattat budskapen i samhället om
hur män och kvinnor ska vara. Och genom att vilja
vända på det hela tvingar de omvärlden att
fundera över normer och strukturer.
|
|
Provocerar.
|
- -
Kanske är vi provocerande för att vi står
upp för hurdana vi är, säger EvaBirgitta.
Inte mainstream, inte anpassade &endash; det räcker
långt för att reta folk.
- Att
de har olika intressen, olika fokus i sitt transande,
är också en orsak till att det är roligt
att hålla ihop. De bildar ett slags rotaryklubb,
många i kretsen är framgångsrika i sina
yrken.
- En
kompensation? Ja kanske.
- Det
kan vara kul också. Om man har sinne för
slapstick.
-
- Efter
en stund känns det, tja, hemtamt bland transorna.
Här är inget groteskt, som i min fantasi. Men
groteska kan de själva tycka att de är, just
när de byter om. Det är skört, känns
naket, i steget från man till kvinna. Sminkning och
karlhår går inte bra ihop, ett viktigt steg
är när peruken kommer
på.
- Och
de klär inte ut sig, notera ordvalet. En transvestit
"byter om".
- Men
varför, varför?
- Frågan
mal i huvudet på mig. Varför vill de göra
det? Ja, det kan ingen säga. Och de flesta struntar
i varför.
- - Jag
bryr mig inte ens om varför andra vill ha en
förklaring, säger Frida, gruppens bitch.
De allra
flesta minns att de tidigt var fascinerade av mammas och
systrarnas kläder och grejer. Men det har nog
många fler små pojkar varit, så som
förklaring är det kanske bara en
efterrationalisering.
- För
de flesta var det en stark, ja enorm känsla,
första gången de vågade gå ut som
kvinnor, röra sig på stan, låta folk
stirra - och gå vidare. Men det var en lång
process dit.
- -
När man förstår att problemet, att
acceptera, ligger hos en själv, då går
man igenom en vall. EvaBirgitta vet var det hände.
På Sveavägen, hon mötte ett par, han
glodde och EvaBirgitta log tillbaka. Märkte att de
kommenterade henne - men hon brydde sig
inte.
- -Det
var för två år sedan. Då
accepterade jag vem jag är.
-
- Mycket
jobb är det. Skaffa och hålla reda på
alla kvinnliga grejer. Och kanske gömma undan dem.
Raka benen, noppa ögonbrynen, täcka
skäggbotten inför sminkningen. Det tar tid att
vara transa.
- -Men
jag har inte modelljärnväg och går inte
på Hovet, säger Frida.
- Är
detta alltså en hobby,
fritidssysselsättning.
- -
Nej, det är mer. En läggning, ja jag vet
inte... En drift är det nog efter som det är
så starkt, ibland ett tvång. Alla har
någon gång försökt sluta, kastat
tjejkläderna &endash; och börjat om. Och
därför tror många att det handlar om
sex.
- Men
det gör det inte. Jo, i tonåren, då
kunde det vara upphetsande med
kvinnokläderna.
- Besvärande
påtagligt, som EvaBirgitta uttrycker det. Men
laddningen klingar av med åren. Kvar blir en
behaglig känsla, en sensuell njutning, en liten
avkoppling från det manliga.
-
- Några
av transorna runt bordet har fått inviter
från män, ofta utländska. I andra
länder är transvestitprostituerade vanligare
än här.
- Men
transvestiter är inte bögar, inte i högre
andel än genomsnittet. Inte heller känner de
sig vara fel kön - det är en helt annan grupp,
de transsexuella. Några sådana finns med vid
bordet. De känner sig alltså vara kvinnor,
födda med en manskropp.
- Numera
får varje år några tiotal transsexuella
i Sverige samhällets och sjukvårdens stöd
att byta kön.
- Många
transvestiter är gifta, har barn. När fruarna
fick reda på det "blev de väl inte stormande
glada". De flesta relationerna håller, men
smärtan i en berörd familj är inte
lätt att tala om. Inte många fruar vill se sin
man i kvinnokläder. Starkt ändå, kan man
tycka.
|
|
Framtiden
|
- Jag
hör en diskret harkling barkom mig, en ny gäst.
En medelålders man undrar lågmält om
här finns någon medlem från FPE-S. Han
kallar sig Madeleine, men har ännu inte gått
ut bland folk ännu, bara ensam om natten. Han kommer
från en annan stad, har rest till Stockholm
för att shoppa lite grejer &endash; och har
hört om det här mötet.
- - Man
vill ju kolla med nån som kommit längre, om
man blir accepterad. Men det tror jag nog. Synd bara att
man har missat så många år, säger
Madeleine. Kontaktmöjligheterna på Internet
är ett enormt lyft för en dold minoritet.
Christer Lindarw och After Dark betydde också
mycket: rakt in i vardagsrummen och inte ett ont ord i
tidningarna.
- Ska
vi tycka synd om er?
- -
Nej, var avundsjuka istället. Vi kan leva i
två världar, får en inblick i kvinnors
tillvaro som få män
får.
- Har
du två jag, ett manligt och ett
kvinnligt?
- - I
början trodde jag det. Men mina kvinnliga sidor var
nog bara undantryckta. Numera tycker jag att jag är
jag, även när jag uppfattas annorlunda,
säger Frida.
- -
Många av oss har kreativa jobb där vi
använder traditionellt kvinnliga sidor, säger
Karin. Jag får ofta höra av kvinnor. "Du
är inte som andra karlar, du ser saker som män
inte brukar se."
- -
Frågan är hur mycket omgivningen märker,
även om de inte säger något. Hur mycket
fattar arbetskamraterna, tolkar de kanske de små
tecken som finns?
-
- Som
minoritet är transvestiterna mindre
uppmärksammade än till exempel de homosexuella.
Och mindre skyddade; lagen skyddar inte mot
diskriminering eftersom transvestism inte räknas som
en sexuell läggning.
- -
Framtiden, man kan inte låta bli att fundera,
säger Maria. Kommer fler att våga komma ut?
Och tidigare? Processen tar olika lång tid för
folk, jag tror den går snabbare nu för tiden.
- Man
kan undra om det någonsin blir normalt, att transa.
Än så länge är det definitivt fler
minus än plus på listan. Arbetslivet,
vänkretsen, grannskapet kan vara mer trångsynt
än man tänker sig. Diskretion är viktig,
liksom att inte chocka folk i
onödan.
- -
Mina ungar brukar skratta åt tranvestiter de ser
på TV. Jag funderar på när och hur jag
skall berätta det för dem, säger
Frida.
- Nej,
det kan inte vara lätt.
- -
Även om vi inte vill erkänna det så lever
vi under hot. Jobbet, familjen &endash; det kan
hända saker som vi inte vill ställa till med
bara för att vi byter några plagg.
-
- Så
blir det dags att bryta upp. Oj, handslagen är
verkligen inte feminina, nu blev det konstigt igen.
- Jag
går hem längs sovande gator. Det är
kolsvart och småhalt. Kommer på mig
själv med att granska varje kvinna jag möter
lite ovanligt noggrannt: Är hon där en transa
till?
|
|
Copyright
© 1998 FEMINFORM
Feminform
online får ej kopieras för annat än enskilt
bruk.
|