nu har gråtransorna

hittat stilen

Av Erik Sidenbladh, journalist på SvD Kultur/Reportage, erik.sidenbladh@svd.se

Internet har blivit en revolution för transves-titerna. En chans till anonyma &endash; ofarliga &endash; kontakter med andra transor. En väg för män att till sist våga gå på krogen som kvinnor. Men vad händer med oss andra när vi möter människor som suddar över gränsen mellan man och kvinna?

Längst in på kvarterskrogen sitter de, hela gänget. I dörren funderar jag om jag är orolig inför mötet. Nej, faktiskt inte. Men visst är det oroande -män i kvinnokläder?

Lena, Karin, Frida, EvaBirgitta, Erica, Maria och några till. Medelålders, snygga i håret, välmejkade. Med blusar, dräktjacka, scarf, en Armanitröja. Det krävs en extra titt för att notera en kraftig käklinje, att dragen är väl tilltagna. Att de flesta är lite storvuxna.

Och så händerna. Karlhänder, fast med eleganta ringar och nagellack.

Gråtransor, kallar de sig.

 

- För något år sedan var vi mycket mer extravaganta, med kraftigare sminkning, mera rysch och fluff. Nu har vi kommit fram till det här, närmare vanliga kvinnor, tror vi. Inte dragqueens eller galatransor.

(De förställer inte heller rösten. En grundregel är alltså: Säg inget, förrän den du talar med har noterat din kvinnliga framtoning. Annars leder rösten fel direkt.)

EvaBirgitta har bytt om på jobbet, tonåringarna hemma vet inget. Lena har det enklare, hon bor ensam så det är stegen förbi grannarnas dörr som känns farligast. Väl ute på stan ser väl folk att hon är transvestit, men inte ens bekanta känner igen henne. Det är förstås inte lätt. Många tittar. Tjejer kan vara ganska öppna, kommer fram och frågar. Skällsord kommer mest från killar, kanske är de så rädda för sig själva. Kanske, kanske. Men ingen i det här gänget har blivit direkt trakasserad, hotad eller misshandlad.

&endash; Beter man sig vettigt själv blir man bemött likadant, säger Lena.

Och att handla damkläder är inget problem numera, varken som kille eller tjej.

Några använder sitt vanliga kontokort, med mansnamn. Frida har faktiskt poströstat.

Stämningen runt bordet är lågmäld, varm och generös. Andra gäster behöver inte känna sig generade, inte jag heller. Efter ett tag märker jag att jag blir nästan flirtig. Hjälp, fel, de är ju inga kvinnor.

 

Gråtransorna träffas så här ibland, på olika ställen, ute på stan. Det är ett öppet gäng, som ibland tar med sig andra kompisar som inte "byter om". Kontakterna via chatten på Internet har lett till att det känns lättare att våga visa sig offentligt som kvinna.

&endash; För några år sedan var jag skräckslagen, berättar EvaBirgitta, kröp längs väggarna.

Nu har skammen och ångesten minskat. Men de flesta håller sin transvestism hemlig för omgivningen. En man får inte många poäng av att gå ut med offentligt att han klär sig i kvinnokläder.

Att visa upp sig, är det viktigt?

&endash; Nej, inte direkt att agera inför publik. Men det är en stor grej att känna sig accepterad. "Passera" som kvinna.

En gråtransa har inga åmiga miner, gälla skrik eller stora gester. Lena tar upp handväskan och bättrar på läppstiftet, Frida stryker undan sin blonda page när servitrisen kommer med matsedeln. Lugnt och fint.

Ändå är det oerhört provocerande. Vad är det fråga om?

-Transvestiter förvirrar och upprör genom att sudda ut en av de viktigaste gränserna &endash; den mellan man och kvinna, säger Don Kulick, professor i socialantropologi, som jag har talat med i förväg. Han har studerat transvestism i Sverige och utomlands.

Transvestiter är alltså människor som ibland vill klä sig i det andra könets kläder. Alla plagg eller vissa, ibland eller ofta. Mest märks det förstås när män gör det, men det finns också kvinnliga transvestiter.

Skälen och syftet är olika &endash; ja, alla transor är olika.

&endash; Det är intressant och lite rörande med den grupp som du träffar, säger Don Kulick. De flesta av dem vill bara kunna handla på Konsum utan att väcka uppståndelse.

Och ändå provocerar de, är på ett sätt samhällsomstörtande.

Psykologer har talat om transvestism som en individuell störning. Feminister har kritiserat dem för att okritiskt överta en stereotyp kvinnlighet, alltså stödja patriarkatet.

Queer &endash; teoretiker, som Kulick, kan se dem som exempel på hur gender, det sociala könet, konstrueras. Transvestiter har uppfattat budskapen i samhället om hur män och kvinnor ska vara. Och genom att vilja vända på det hela tvingar de omvärlden att fundera över normer och strukturer.

Provocerar.

- Kanske är vi provocerande för att vi står upp för hurdana vi är, säger EvaBirgitta. Inte mainstream, inte anpassade &endash; det räcker långt för att reta folk.

Att de har olika intressen, olika fokus i sitt transande, är också en orsak till att det är roligt att hålla ihop. De bildar ett slags rotaryklubb, många i kretsen är framgångsrika i sina yrken.

En kompensation? Ja kanske.

Det kan vara kul också. Om man har sinne för slapstick.

 

Efter en stund känns det, tja, hemtamt bland transorna. Här är inget groteskt, som i min fantasi. Men groteska kan de själva tycka att de är, just när de byter om. Det är skört, känns naket, i steget från man till kvinna. Sminkning och karlhår går inte bra ihop, ett viktigt steg är när peruken kommer på.

Och de klär inte ut sig, notera ordvalet. En transvestit "byter om".

Men varför, varför?

Frågan mal i huvudet på mig. Varför vill de göra det? Ja, det kan ingen säga. Och de flesta struntar i varför.

- Jag bryr mig inte ens om varför andra vill ha en förklaring, säger Frida, gruppens bitch.

De allra flesta minns att de tidigt var fascinerade av mammas och systrarnas kläder och grejer. Men det har nog många fler små pojkar varit, så som förklaring är det kanske bara en efterrationalisering.

För de flesta var det en stark, ja enorm känsla, första gången de vågade gå ut som kvinnor, röra sig på stan, låta folk stirra - och gå vidare. Men det var en lång process dit.

- När man förstår att problemet, att acceptera, ligger hos en själv, då går man igenom en vall. EvaBirgitta vet var det hände. På Sveavägen, hon mötte ett par, han glodde och EvaBirgitta log tillbaka. Märkte att de kommenterade henne - men hon brydde sig inte.

-Det var för två år sedan. Då accepterade jag vem jag är.

 

Mycket jobb är det. Skaffa och hålla reda på alla kvinnliga grejer. Och kanske gömma undan dem. Raka benen, noppa ögonbrynen, täcka skäggbotten inför sminkningen. Det tar tid att vara transa.

-Men jag har inte modelljärnväg och går inte på Hovet, säger Frida.

Är detta alltså en hobby, fritidssysselsättning.

- Nej, det är mer. En läggning, ja jag vet inte... En drift är det nog efter som det är så starkt, ibland ett tvång. Alla har någon gång försökt sluta, kastat tjejkläderna &endash; och börjat om. Och därför tror många att det handlar om sex.

Men det gör det inte. Jo, i tonåren, då kunde det vara upphetsande med kvinnokläderna.

Besvärande påtagligt, som EvaBirgitta uttrycker det. Men laddningen klingar av med åren. Kvar blir en behaglig känsla, en sensuell njutning, en liten avkoppling från det manliga.

 

Några av transorna runt bordet har fått inviter från män, ofta utländska. I andra länder är transvestitprostituerade vanligare än här.

Men transvestiter är inte bögar, inte i högre andel än genomsnittet. Inte heller känner de sig vara fel kön - det är en helt annan grupp, de transsexuella. Några sådana finns med vid bordet. De känner sig alltså vara kvinnor, födda med en manskropp.

Numera får varje år några tiotal transsexuella i Sverige samhällets och sjukvårdens stöd att byta kön.

Många transvestiter är gifta, har barn. När fruarna fick reda på det "blev de väl inte stormande glada". De flesta relationerna håller, men smärtan i en berörd familj är inte lätt att tala om. Inte många fruar vill se sin man i kvinnokläder. Starkt ändå, kan man tycka.

Framtiden

Jag hör en diskret harkling barkom mig, en ny gäst. En medelålders man undrar lågmält om här finns någon medlem från FPE-S. Han kallar sig Madeleine, men har ännu inte gått ut bland folk ännu, bara ensam om natten. Han kommer från en annan stad, har rest till Stockholm för att shoppa lite grejer &endash; och har hört om det här mötet.

- Man vill ju kolla med nån som kommit längre, om man blir accepterad. Men det tror jag nog. Synd bara att man har missat så många år, säger Madeleine. Kontaktmöjligheterna på Internet är ett enormt lyft för en dold minoritet. Christer Lindarw och After Dark betydde också mycket: rakt in i vardagsrummen och inte ett ont ord i tidningarna.

Ska vi tycka synd om er?

- Nej, var avundsjuka istället. Vi kan leva i två världar, får en inblick i kvinnors tillvaro som få män får.

Har du två jag, ett manligt och ett kvinnligt?

- I början trodde jag det. Men mina kvinnliga sidor var nog bara undantryckta. Numera tycker jag att jag är jag, även när jag uppfattas annorlunda, säger Frida.

- Många av oss har kreativa jobb där vi använder traditionellt kvinnliga sidor, säger Karin. Jag får ofta höra av kvinnor. "Du är inte som andra karlar, du ser saker som män inte brukar se."

- Frågan är hur mycket omgivningen märker, även om de inte säger något. Hur mycket fattar arbetskamraterna, tolkar de kanske de små tecken som finns?

 

Som minoritet är transvestiterna mindre uppmärksammade än till exempel de homosexuella. Och mindre skyddade; lagen skyddar inte mot diskriminering eftersom transvestism inte räknas som en sexuell läggning.

- Framtiden, man kan inte låta bli att fundera, säger Maria. Kommer fler att våga komma ut? Och tidigare? Processen tar olika lång tid för folk, jag tror den går snabbare nu för tiden.

Man kan undra om det någonsin blir normalt, att transa. Än så länge är det definitivt fler minus än plus på listan. Arbetslivet, vänkretsen, grannskapet kan vara mer trångsynt än man tänker sig. Diskretion är viktig, liksom att inte chocka folk i onödan.

- Mina ungar brukar skratta åt tranvestiter de ser på TV. Jag funderar på när och hur jag skall berätta det för dem, säger Frida.

Nej, det kan inte vara lätt.

- Även om vi inte vill erkänna det så lever vi under hot. Jobbet, familjen &endash; det kan hända saker som vi inte vill ställa till med bara för att vi byter några plagg.

 

Så blir det dags att bryta upp. Oj, handslagen är verkligen inte feminina, nu blev det konstigt igen.

Jag går hem längs sovande gator. Det är kolsvart och småhalt. Kommer på mig själv med att granska varje kvinna jag möter lite ovanligt noggrannt: Är hon där en transa till?

Feminform online får ej kopieras för annat än enskilt bruk.