- På väg till Osloträffen tog jag en
sväng via Larvik för att hälsa på
mina jobbarkompisar i Järnaffären.
(Se
artikeln The Scandinavian trannietour) Gunn
Eiril var sjukskriven med nyopererad fot, så dagen
tog en lite annan vändning än planerat. Vi var
tio minuter i järnaffären och sen skulle vi via
Vinmonopolet till dagiset för att hämta hennes
två barn Herman (5 år) och Aurora (4
år).
- Det är många år sedan jag var
på ett dagis senast, så det blev en
upplevelse i flera dimensioner. Jag har inte sett
så stora ögon på så små barn
sedan jag såg tavlan "Gråtande barn" på
Kiviks Marknad sommaren &endash;96.
-
- Överallt lyste ögonvitorna och nyfikenheten
visste inga gränser.
- Det stojades och fnissades i alla hörn. Jag var
mest bekymrad över att dom blå plastskydden,
som skulle träs utanpå skorna inte gick i ton
med min nyinköpta röda skinndräkt.
- - Hej, jag heter Sara -vad heter du,
försökte jag med en treårig flicka.
- - Erdogu, svarade flickan lika storögt som dom
andra.
- - Erdogu... heter du så? försökte
jag.
- -Erdogu, upprepade flickan, tittade sig hastigt
omkring och gömde sig bakom en dörrpost.
- - Hon sa: "Er du en Gutt?", förtydligade Herman
som just tog på sig en av sina skor.
- Herregud, tänkte jag, avslöjad på
mindre än 10 sekunder blankt... av en norsk
treåring.
- Jag vet inte vad jag förväntat mig, men
något måste göras, tänkte jag medan
jag gled ner på golvet för att närma mig
flickan.
- - Ja, jag är en gutt, försökte jag
så vänligt jag kunde och tog henne i
handen.
- Hon svarade inte. Hon stod bara kvar och nickade med
ett "nalleöra" i munnen medan hon synade mig
grundligt i hela min längd. Två
gånger!
En mamma försökte förtvivlat trä en
vänstersko på sitt barns högerfot samtidigt
som hon med all kraft koncentrerade sig på att inte
titta på mig. Hon var så upptagen av att jag
inte var där, att hon nästan sprang omkull mig
när hon rusade ut.
- Två dagisfröknar, som också lagt
märke till min närvaro försökte
intressera sig för vad fyra barn gjorde med
någon sorts legoplattor på något som
liknade en matta.
- -Titta här, sa en fyraårig lintott till en
av fröknarna.
- - Är detta fint? sa ett annat till samma
fröken.
- - Den här lossnar hela tiden, sa en flicka i
röd klänning.
- Dagisfröknarna tittade bara på mig och
svarade liksom i trance:
- - Ja, ja, jättebra, på allt.
- - Den lossnar, upprepade flickan i rött som nu
vände sig till mig istället.
- Tack vare min fyraåriga
ingenjörsutbildning lyckades jag klura ut hur det
skulle fungera och tryckte dit en gul platta. Flickan
blev glad och övergick till att försöka
montera en grön platta bredvid den gula.
- - Hjälp mig också, bad lintotten.
- Jag insåg att jag höll på att ta
över dagisfröknarnas jobb och tryckte hastigt
dit plattan och reste mig med ett ursäktande
leende.
-
- Jag slog mig ner vid två hysteriskt fnittrande
guttar som lekte med dinosaurier.
- - Vad heter du, sa jag leende till den ena.
- - Mikael, fnissade han.
- - Och du, sa jag frågande och log mot den
andre.
- - Varför har du jenteklär, svarade han och
lät som en tryckkokare på högvarv, det
har inte min pappa!
- - Hur vet du det? tänkte jag, men sa så
oskyldigt jag kunde;
- - Tycker du inte det är snyggt?
- - Du är gutt och ska ha guttklär,
konstaterade han sakligt med en femårings hela
pondus.
- - Visst, men jag vill ha jenteklär just idag,
försökte jag.
- - Er det karneval? frågade Mikael i ett
försök att reda ut sina tankar.
- I samma ögonblick dök Mikaels mamma upp och
hämtade honom med ett ansträngt leende. Hon sa
inget och jag vet inte om hon var mest besvärad av
min klädsel eller av sin sons frågor.
Vid det här laget var Gunn Eiril klar och den norska
kärnfamiljen bestående av mamma, transa och
två barn lämnade dagiset för att åka
till "Rimi" och handla mat.
|